Några första tankar så här i förvirringen efter det som kallas en massa saker – men som mest är tragiskt i mina ögon:
Det är med MYCKET blandade känslor jag skriver denna bloggpost. När vi arbetar med ledare i kris slår ett antal funktioner till. Det handlar dels om individer dels om organisationen. Vidare – gränserna och grunderna för ledarskapet.
Det handlar om strukturer, etik, team och individuella responser som ytterst kan förklaras i kognotionsteori/neuropsykologi. Samtliga dessa ämnen intresserar mig mycket och samtliga ingår i det jag försöker paketera i konceptet LUCK.
Så till händelserna kring Sven-Otto Littorin. Många känslor, som sagt – men det som ligger och puttrar i botten av mig är främst medkänslan. Hur vi vänder och vrider på den här historien (eller historierna) så finns det inte några vinnare. Kanske kortsiktigt, kanske ett val att vinna – men i det stora perspektivet ser jag mest förlorare. Eller om vi sätter an ett lärande perspektiv kanske det trots allt finns hopp. I andra änden av allt detta kan vi alltid lära. Om vi är beredda att göra det.
Vad har hänt – vad är sant?
En presskonferens där pressen angrips för att ha varit för närgången. Nu osäkerhet om det var ett utspel för att skydda sig själv, en förträngning eller helt enkelt sanningen? Innan vi vet kan vi bara spekulera.
Många andra känner sig kallade, många är betydligt mer lämpade att bedöma mediala frågor (jag blir varje år så glatt överraskad över hur mycket smart folk som kommer till Almedalen varje år – kom nästa år och se själv!) så jag håller mig till det som är mitt gebit – ledarskap och strategier.
Hur hantera någon i kris?
Planeringen – En struktur för kriser. Oavsett vilken organisation vi arbetar kommer kriser. Förr eller senare står vi mitt i det otänkbara. Alla företag och organisationer ska tänka igenom och planera detta. Det går relativt fort, är extremt teamskapande – och tryggheten vid en kris mycket sammansvetsande.
Befälsordningen – Vem får göra vad och när? Det har talats en hel del om de order/riktlinjer som distribuerats i vissa partier. En av punkterna är att man inte ska närvara vid t ex Mona Sahlins tal. I den uppkomna situationen framstår en sådan regel närmast som grönköpingsk. Vi vet alla hur nyttigt det är att befinna oss i det motsatta lägret med jämna mellanrum. Å andra sidan kan vi väl sluta upp att låta antalet åskådare vara något slags popularitetsmonitor för en talare.
När en person drabbas av det som Littorin gjorde nu häromdagen så blir det mer eller mindre kaos i vem som helst. De högre kortikala funktionerna i hjärnan går ned och de mer basala funktionerna dominerar. Detta gäller oss alla (men minskar med litet träning – eller ja, de kan i alla fall balanseras!). Lägg till detta
- offentligheten
- en upprivande vårdnadstvist
- ett stundande val
- almedalsveckan
Den person som går in i detta extrema stressläge kommer få en radikal sänkning av funktionerna i de högre funktionerna i hjärnan. I pannloben finns funktioner som personlighet, närtidsminne och förmågan att fatta vettiga beslut. Detta leder till att en person under stark stress ofta fattar kortsiktiga beslut med främsta fokus att överleva för stunden. I dessa djupa funktioner går känslorna först – det ”rationella” kommer senare.
Kommen så här långt i tankarna och reaktionerna – hur övervägt kommer jag själv att agera i en liknande situation? Hur mycket har Moderaterna tränat detta? Hur mycket har ni själva tränat krislägen?
Jag hoppas – och vill tro att planerna för krishantering är rejält uppdaterade – och intränade efter de inledande förtroendekriserna efter förra valet. Men det jag ser och hör får mig att undra…
Vad Littorin än gjort sig skyldig till hoppas jag att det finns ett team som stöttar honom. Vi är aldrig så bra som vi hissas till – men heller inte så usla som vi ibland görs.
Vad tänker du nu?
Tack Johan för de kloka orden. Jag tänker precis som du medkänsla för de inblandade, Sven-Otto, hans barn , Moderaterna, det svenska folket. Det jag har svårt för är “Annas” utspel pratar inte om Aftonbladet för det de håller på med är skandalös skvallerjournalistik. Och sist men inte minst DÖMANDET. Vi beskådar gång på gång hur media och vanliga människor dömer utan att ha ordentligt på fötterna utifrån indicier som saknar grund. Jag tänker på Bjällsta fallet och reaktionerna kring den. Jag brukar också ta på mig den andres glasögon och göra ett försök att förstå världen genom dem. Det kallas mer sofistikerat för empati. Gällande krishantering vågar jag inte längre uttala mig efter att jag har blivit ganska rått diskvalificerat i en annan tråddiskussion i dag när jag vågade kommentera Paul Ronges artikel http://www.paulronge.se/littorin-en-iskallt-cynisk-krishantering/comment-page-1#comments
Delar helt och hållet dina tankar.
Jag är helt med dig, och jag tycker bara att det finns lärande. Vad annars skulle det finnas? Fördömande? Det som hänt, är ju precis som du skriver inte något som bara uppstått som en enskild händelse utan finns i ett sammanhang som ingen av oss utomstående vet helt och fullt.
Vi skulle behöva vandra ett antal mil i Littorins mockasiner för att förstå…jag hoppas att ett antal viktiga frågor kommer upp och belyses i och med det här symtomet som uppkommit. För en sak vet vi, han är inte ensam om att ha gjort det han gjort. Och att den som lever under hård press till slut inte pallar trycket.
Jag tycker alltså inte synd om Littorin eller tycker att han gjort rätt eller fel. Men jag känner med honom, och lika mycket med hans närstående. Han har gjort något, som nu får vissa konsekvenser och jag hoppas verkligen att alla medmänniskor som han har runt omkring sig och även alla andra som känner sig berörda på något sätt, inte bara ser på det han gjort utan på honom som människa. Och att varje människa som känner sig berörd inser att reaktionen som uppstår inte kan skyllas på Littorin utan är varje människas ansvar och visar hur vi var och en ser på någon som inte “klarar att hålla måttet”. Vi behöver lära och förstå hur en människa fungerar, för det är just det vi är, människor inte robotar. Hoppas det blir något som kan leda till viktiga insikter, både i teori och praktik.
[…] Johan Lange (Om kriser, Littorin och våra reaktioner) […]