Uppdatering Fredag 21 jan 2011:
Brit Stakston skriver (som alltid) mycket initierat om detta ämne här!
***
Originalpost:
Alla teknikskiften rubbar villkoren. Villkoren för makt, villkoren för rikedom – och villkoren för påverkan. Ofta samtliga.
När cykeln kom till byn kunde man plötsligt ta sig till grannbyn. Prästens makt i den egna sfären blev hotad. Det kunde förhålla sig på ett annat sätt än vad han hävdade.
När bilen kom kunde vi söka andra perspektiv längre bort. I andra delar av landet. Den ökande fritiden förstärkte fenomenet.
När vi kunde flyga — ytterligare ett sätt att utforska nya områden. Ännu längre bort.
Nu, när vi befinner oss i de första 20 åren av internetrevolutionen börjar vi skönja konturer av det som komma skall – men långt ifrån se vart det kommer leda. Det skapar oro hos en del, oförstående hos många – och glädje till förnyelse hos en del.
För förnekas du, sedan hånas du, sedan kritiseras du – därefter accepteras du. “Du” kan i dessa fall vara en person, en idé – eller en teknik. I fallen ovan – tror ni pionjärerna hånades, förnekades men till sist accepterades?
Statusuppdateringar på Facebook har kommenterats av flera. Nu senast var det Stefan Heimersson och tidigare Elisabeth Höglund. Båda är väl inne på spåren att detta med statusuppdateringar på Facebook är dynga. Något oväsentligt. Narcissistiskt. Ja, “so what?” Det som är trams för en är viktigt för en annan. Är det viktigt för mig som läsare att se att min vän kokar en kopp kaffe? ja, jag tycker det! På samma sätt som “en lång resa börjar med ett första litet steg” så är det likadant med konversationer människor emellan. En liten, tyll synes oväsentlig kommentar kan bli början på något stort.
Några bevis för detta? Ja, mina två största uppdrag som konsult har börjat med dessa till synes “onödiga kommentarnerna”. Men jag förstår inte att detta skulle var något konstigt. Jämför Facebook med ett cafe. Någon du känner kommer in och pustar “äntligen!” när arbetsdagen är slut. Eller “en kopp kaffe – annars dör jag” – håll med om att dessa korta, till synes oväsentliga kommentarer kan bli början på något stort.
Att sedan kommentarerna kring andras påstått oväsentliga kommer från journalister som redan har sina kanaler ser jag som smått komiskt. Är alla deras alster så himla viktiga för världshistorien? Vem gör bedömningen? Vi människor är varelser som söker mening i vardagen. Skulle det inte finnas någon mening med att skriva korta statusuppdateringar varför skulle vi då göra det? Eller för den delen – varför lade jag upp en bild på ett vintrigt och öde Mosebacke? Förväntade jag mig att någon skulle kommentera? Ja, så klart. Vad skulle det leda till? Ja, det vet jag inte – det kom kommentarer om att Riksteatern tagit över, att renovering pågår och att Södra Bar var någons favorit. Finns det något värde i detta? Ja, för de inblandade!
Och är man inte intresserad kan man ju alltid titta bort. Jag tror sociala nätverk fyller en funktion. Vi är kommunicerande och lekande varelser. Vart är vi på väg? Det vet vi inte alltid. Det är det som liksom är själva meningen!
Ett mycket bar inlägg Johan. Jag tror, och vet för egen del att man kan genom sin närvaro även med statusuppdateringar som “Dax för kaffe” eller liknande bygga upp sitt personliga varumärke just genom sin närvaro.
Att det sen kan generera business är en annan sak.
++++++danskjavel språkdisclaimer++++++
Mycket bra och relevant post, Johan. Jag tycker liknelsen till en cafe ar mitt i prick. Det førsta sociala mediet jag anvande var et online natverk, A Small World, vart det centrala diskussionforum heter precis det; Le Cafe. Sen finns det andra fora; Discussions, Business, Travel, dar man får hålla sig till et definierad amne. Men i Le Cafe ar tråderna precis som Facebooks “likgiltiga” status uppdateringer.. Børjer med “man tar et kaffe” men slutar i en 500-post lång, rolig tråd dar folk skamter sig narmare verann. Det ar genom vardagens vænliga smalltalk och lattsamma skamt att vi bygger band vi sen kan anvanda till något seriøst, professionelt, informativt eller alla tre. Sen finns det jamt idioter och meningsløsa narcissistiska uppdateringer/statements øverallt – på varje cafe och bar, på varje Facebook profil. På Facebook har man bara lyxen att man kan “slæcka” før dom som man tycker ar mest tråkiga/generande.
Mitt i prick Johan! I min (läs narsissm) föreläsning om vardagskreativitet brukar jag kring “den dynamiska gruppen” säga: Tänk så många bra idéer som kommit till på kafferasten under de långa mötena/konferenserna!
Spot on Johan! 🙂 Livet är egentligen enkelt! Vi vill egentligen bara ge och få kärlek. Alla har samma behov oavsett om man är kärnfysiker, nobelpristagare eller vad ska jag dra till med, gatusopare (finns sådana? kanske inte i Sverige). Får vi inte mänsklig närhet när vi behöver det mår vi ändå pyton. Sen är vi ju olika och har olika stora behov av kontakt, och vid olika tillfällen. Människor som kan ta sig tid att ge ett leende eller en svarskommentar är guldkorn :). Möter dem överallt.
Prickskytte även här 😉
Jag håller med och tror att man kan inte isolera en typ av samtal, vi är beroende av olika kommunikatiobsdjup för att utvecklas tillsammans http://kommunchef.com/2011/01/den-proffesionella-trevligheten-i-kommunikationsloken/
[…] Lange, managemenkonsult och skapare av LUCK-konceptet bloggar här om Facebook och meningen med meningslösa statusuppdateringar. När jag läste det tänkte jag hur […]
Jag gillar din blogg och det här inlägget väckte så mycket tankar att svaret blev för långt och svamligt. Hänger ut dig på min egen blogg istället. På ett positivt sätt förstås.
http://akelaslair.wordpress.com/